Recension av Millennium-4'an

Länge tänkte jag inte köpa den här boken alls eftersom jag såg David Lagercrantz projekt (Det som inte dödar oss - fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumtrilogi) som ganska spekulativt, och visst är det, åtminstone från förlagets sida, en kassako och ett sätt att mjölka vidare på Stieg Larssons tidigare succéer. Men efter att ha hört lite om reaktionerna och recensioner, särskilt från utlandet, ändrade jag mig och tänkte att det nästan tillhör allmänbildningen att läsa denna, och jag måste säga att David Lagercrantz har lyckats förhållandevis väl i sin författargärning den här gången. (Jag har inte läst något av honom tidigare så jag kan självfallet bara uttala mig om Det som inte dödar oss.)

Lisbeth Salander är samma aviga och hämndlystna superhjälte-Pippi Långstrump i svartrock-punk-gothstil som vanligt och Mikael Blomqvist har förvisso tappat stinget i sin journalistiska gärning på tidskriften Millennium i bokens början, men det tar han snart igen när intrigen tar fart och han ramlar över en story som börjar med mordet på en internationellt erkänd forskare på området artificiell intelligens. I den här boken handlar det dock inte om det totala haveriet inom den svenska rättsapparaten utan mera om storpolitik i form NSA, avlyssning och integritet och om vad som händer (eller definitivt kan hända) när företag, myndigheter och rent kriminella organisationer går i symbios eller börjar agera tillsammans och har gemensamma intressen. Det som jag dock fann viktigast när jag läste är att man känner igen karaktärerna och att Stieg Larssons sociala och politiska patos inte har urvattnats till oigenkännlighet, helst inte över huvud taget. Och jodå, även den sociala dimensionen finns definitivt kvar, särskilt hos karaktären Lisbeth Salander så klart. Så därvidlag kändes det faktiskt som att läsa hädangångne Stieg Larsson (R.I.P) på nytt... och det är ju aldrig fel.

Detta är också ett av de sällsynta fall där jag har sträckläst en bok från pärm till pärm, i princip utan uppehåll. Fast det är ju å andra sidan inte direkt Homeros eller Umberto Eco så det var absolut inte någon större utmaning. Kriminalroman av det enklare slaget, i stilistiskt och litterärt avseende, är vad det handlar om.


Edit 2015-08-31:
Jag tänkte här bara länka till Dagens Nyheters recension och kommentera den en smula.
Till helt klart övervägande del håller jag med recensenten Johan Svedjedal, men då denne skriver:

Lagercrantz vet [...] att dra upp tempot till ett avslutande crescendo av våldsamheter och Salanderska hjältedåd, även om han innan dess har en tendens att väl länge vältra sig i matematiska utläggningar när Salander och den autistiske August knäcker krypterade koder. [...] Ibland är det medryckande, ibland trögt. Somliga sidor får en att känna sig född för att läsa denna roman, andra får en snarare att ångra att just den nedkomsten ägde rum.

.. förstår jag det som att han menar att avsnitten med de "matematiska utläggningarna" är det som drar ner betyget, eller som får en "att ångra att just den nedkomsten ägde rum"? Så är det inte alls för min del. Visst finns matematiken med i boken och när Lagercrantz skriver om primtalsfaktorisering och ekvationer i form av elliptiska kurvor hänger jag så klart inte med. Men jag förstår åtminstone vad det handlar om, för intrigen alltså, och att det kan kännas som att det inte händer så mycket när man läser dessa avsnitt, som i själva verket inte är så värst långa, beror ju på att det faktiskt inte händer så mycket. Detta blir en väl avvägd kontrast mot det "crescendo av våldsamheter och Salanderska hjältedåd" som Svedjedal beskriver det. Det behövs, anser jag, en del lite lugnare avsnitt i den bistra novemberstormen för att smälta crescendot på ett bra sätt.


Ingrid Bosseldal skriver på Göteborgs-postens webbsida att hon varit...

[förvirrad] inför den vrede som från första stund riktats mot författaren för hans vidarediktning av Stieg Larssons Millennium-trilogi. Vad då? Litteraturen – inte minst deckargenren – vimlar ju av bearbetningar. Se bara, för att ta de två mest näraliggande exemplen, alla Martin Beck- och Kurt Wallander-filmer, där manusförfattarna lånar ur originalverkens persongallerier och samtidigt berättar helt nya historier. Eller, för att gå till den svenska litteraturhistorien: en roman som Gun-Britt Sundströms För Lydia, baserad på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, eller Bengt Ohlssons Augustprisade Gregorius, baserad på en annan Söderberg-roman: Doktor Glas.

Och vidare:

Lagercrantz roman ligger så inbäddad i Stieg Larssons litterära universum, att jag inte kan läsa den som en fristående text. Det är inte en perspektivisk lek, som Halmar Söderbergparafraserna För Lydia och Gregorius. Det är faktiskt rätt och slätt en fjärde roman i Stieg Larssons millennie-serie, författad av David Lagercrantz.

Och den står sig väl, även om det inte är den bästa romanen i serien [...]

Jag är benägen att hålla med. Boken skulle ha skrivits i vilket fall som helst. Detta är definitivt inte David Lagercrantz fel utan snarare förlagets och rättighetsinnehavarnas (Stieg Larssons bror och far vad jag har förstått) och så här i efterhand, när jag har läst boken, så tycker jag att det är tur att uppdraget att skriva den gick till just Lagercrantz och ingen annan (klåpare) som kanske skulle ha förstört Stieg Larssons litterära Millennieuniversum för all framtid. För att dra en parallell så krävs det inte ens en ny upphovsman för att åstadkomma denna sortens skada, vilket Ridley Scotts film Prometheus visade med all önskvärd tydlighet. (Se min tidigare recension av den och särskilt då mitt avslutande PS.)

David Lagercrantz har gjort ett bra jobb, och helt i Stieg Larssons anda. Det är gott nog för min del.

Edit2:
För en liten genomgång av läget bland recensionerna över lag kan man med fördel ta del av denna sammanställning på Göteborgs-posten.