Recension av Millennium-4'an

Länge tänkte jag inte köpa den här boken alls eftersom jag såg David Lagercrantz projekt (Det som inte dödar oss - fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumtrilogi) som ganska spekulativt, och visst är det, åtminstone från förlagets sida, en kassako och ett sätt att mjölka vidare på Stieg Larssons tidigare succéer. Men efter att ha hört lite om reaktionerna och recensioner, särskilt från utlandet, ändrade jag mig och tänkte att det nästan tillhör allmänbildningen att läsa denna, och jag måste säga att David Lagercrantz har lyckats förhållandevis väl i sin författargärning den här gången. (Jag har inte läst något av honom tidigare så jag kan självfallet bara uttala mig om Det som inte dödar oss.)

Lisbeth Salander är samma aviga och hämndlystna superhjälte-Pippi Långstrump i svartrock-punk-gothstil som vanligt och Mikael Blomqvist har förvisso tappat stinget i sin journalistiska gärning på tidskriften Millennium i bokens början, men det tar han snart igen när intrigen tar fart och han ramlar över en story som börjar med mordet på en internationellt erkänd forskare på området artificiell intelligens. I den här boken handlar det dock inte om det totala haveriet inom den svenska rättsapparaten utan mera om storpolitik i form NSA, avlyssning och integritet och om vad som händer (eller definitivt kan hända) när företag, myndigheter och rent kriminella organisationer går i symbios eller börjar agera tillsammans och har gemensamma intressen. Det som jag dock fann viktigast när jag läste är att man känner igen karaktärerna och att Stieg Larssons sociala och politiska patos inte har urvattnats till oigenkännlighet, helst inte över huvud taget. Och jodå, även den sociala dimensionen finns definitivt kvar, särskilt hos karaktären Lisbeth Salander så klart. Så därvidlag kändes det faktiskt som att läsa hädangångne Stieg Larsson (R.I.P) på nytt... och det är ju aldrig fel.

Detta är också ett av de sällsynta fall där jag har sträckläst en bok från pärm till pärm, i princip utan uppehåll. Fast det är ju å andra sidan inte direkt Homeros eller Umberto Eco så det var absolut inte någon större utmaning. Kriminalroman av det enklare slaget, i stilistiskt och litterärt avseende, är vad det handlar om.


Edit 2015-08-31:
Jag tänkte här bara länka till Dagens Nyheters recension och kommentera den en smula.
Till helt klart övervägande del håller jag med recensenten Johan Svedjedal, men då denne skriver:

Lagercrantz vet [...] att dra upp tempot till ett avslutande crescendo av våldsamheter och Salanderska hjältedåd, även om han innan dess har en tendens att väl länge vältra sig i matematiska utläggningar när Salander och den autistiske August knäcker krypterade koder. [...] Ibland är det medryckande, ibland trögt. Somliga sidor får en att känna sig född för att läsa denna roman, andra får en snarare att ångra att just den nedkomsten ägde rum.

.. förstår jag det som att han menar att avsnitten med de "matematiska utläggningarna" är det som drar ner betyget, eller som får en "att ångra att just den nedkomsten ägde rum"? Så är det inte alls för min del. Visst finns matematiken med i boken och när Lagercrantz skriver om primtalsfaktorisering och ekvationer i form av elliptiska kurvor hänger jag så klart inte med. Men jag förstår åtminstone vad det handlar om, för intrigen alltså, och att det kan kännas som att det inte händer så mycket när man läser dessa avsnitt, som i själva verket inte är så värst långa, beror ju på att det faktiskt inte händer så mycket. Detta blir en väl avvägd kontrast mot det "crescendo av våldsamheter och Salanderska hjältedåd" som Svedjedal beskriver det. Det behövs, anser jag, en del lite lugnare avsnitt i den bistra novemberstormen för att smälta crescendot på ett bra sätt.


Ingrid Bosseldal skriver på Göteborgs-postens webbsida att hon varit...

[förvirrad] inför den vrede som från första stund riktats mot författaren för hans vidarediktning av Stieg Larssons Millennium-trilogi. Vad då? Litteraturen – inte minst deckargenren – vimlar ju av bearbetningar. Se bara, för att ta de två mest näraliggande exemplen, alla Martin Beck- och Kurt Wallander-filmer, där manusförfattarna lånar ur originalverkens persongallerier och samtidigt berättar helt nya historier. Eller, för att gå till den svenska litteraturhistorien: en roman som Gun-Britt Sundströms För Lydia, baserad på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, eller Bengt Ohlssons Augustprisade Gregorius, baserad på en annan Söderberg-roman: Doktor Glas.

Och vidare:

Lagercrantz roman ligger så inbäddad i Stieg Larssons litterära universum, att jag inte kan läsa den som en fristående text. Det är inte en perspektivisk lek, som Halmar Söderbergparafraserna För Lydia och Gregorius. Det är faktiskt rätt och slätt en fjärde roman i Stieg Larssons millennie-serie, författad av David Lagercrantz.

Och den står sig väl, även om det inte är den bästa romanen i serien [...]

Jag är benägen att hålla med. Boken skulle ha skrivits i vilket fall som helst. Detta är definitivt inte David Lagercrantz fel utan snarare förlagets och rättighetsinnehavarnas (Stieg Larssons bror och far vad jag har förstått) och så här i efterhand, när jag har läst boken, så tycker jag att det är tur att uppdraget att skriva den gick till just Lagercrantz och ingen annan (klåpare) som kanske skulle ha förstört Stieg Larssons litterära Millennieuniversum för all framtid. För att dra en parallell så krävs det inte ens en ny upphovsman för att åstadkomma denna sortens skada, vilket Ridley Scotts film Prometheus visade med all önskvärd tydlighet. (Se min tidigare recension av den och särskilt då mitt avslutande PS.)

David Lagercrantz har gjort ett bra jobb, och helt i Stieg Larssons anda. Det är gott nog för min del.

Edit2:
För en liten genomgång av läget bland recensionerna över lag kan man med fördel ta del av denna sammanställning på Göteborgs-posten.

Recension av Vit Opal

Fredag eftermiddag och min beställning av Vit Opal kom precis lagom till helgen. Och jag kan knappast påstå att jag blev besviken.

Efter att ha provat ett fåtal ofärgade absinter tidigare (Kübler, Blanchette, La Maison Fontaine Blanche och Blanche Neige) kan jag nog helt klart säga att jag inte hade särskilt högt ställda förväntningar inför Vit Opal. Personligen föredrar jag nog verte, alltså gröna, framför blanche, ofärgade, men Blanche Neige fick mig för snart ett år sedan att börja omvärdera detta en smula. Visst tycker jag att de gröna ofta har större smakrikedom så att säga. Men Blanche Neige tidigare och nu definitivt Vit Opal har fått mig att börja förstå även de ofärgade absinternas kvaliteter.

Vit Opal

Jag är inte särskilt bra på att beskriva, eller kanske ens uppfatta, olika smaker och nyanser så därvidlag vill jag hänvisa till absinthe.se's utmärkta recension (se länk nedan). Personligen kan jag bara säga att det helt klart är skillnad mellan Grön och Vit Opal, men på intet sätt är Vit sämre än Grön. Jag skulle beskriva den gröna som örtigare medan den vita är fräschare med en mintliknande smak (pepparmint kanske?). Det är dock absolut inte alls som att dricka Minttu. Inte på något vis i världen! Minttu upplever jag som "kemisk" tuggummismak. Vit Opal däremot är uppenbart naturell. Dessutom finns det många fler smaker och nyanser i Vit Opal. (Att över huvud taget jämföra med Minttu är nog ett misstag.)

Båda absinterna från Glanshammar utanför Örebro är i absolut toppklass! Det finns bara enstaka märken på den globala marknaden som är bättre skulle jag vilja påstå.

• Min tidigare recension av Grön Opal
• Absinthe.se recenserar Grön Opal
• Svensk absint - produktsida

Edit:
Absinthe.se's recension av Vit Opal där den erhållit 87 poäng av 100 (eller 4,5 stjärnor av 5).

Recension av Grön Opal

Hmm. Jag tycks helt ha glömt (?) bort att följa upp ett tidigare inlägg om den svenska absinten Grön Opal som jag skrev i april. Och det kan det ju vara läge att göra även om det är lite sent.

Grön Opal

Efter att ha smakat Grön Opal måste jag helt enkelt bara berätta att detta är en av de allra bästa absinterna som finns att köpa över huvud taget! Utan tvekan! Fem stjärnor av fem möjliga. Fem Michelingubbar av fem likaledes svullna figurer.

Eftersom jag inte är så bra på att beskriva smaker och sådant så får det räcka med att Grön Opal helt klart ligger i toppskiktet, bland de fem absolut bästa. Själv har jag nog egentligen bara provat en absint tidigare som jag tycker varit något bättre, fast detta är helt och hållet en subjektiv värdering så klart. Allra överst på min personliga lista ligger Jade PF 1901 (se bild nedan). Därefter kommer förmodligen Grön Opal. En som jag annars brukar förlita mig på rätt mycket själv, som en sorts standardabsint främst beroende på priset, är Libertine Intense 72 (bild nedan). Det är den jag druckit mest av själv än så länge men det beror alltså helt och hållet på att den är några hundralappar billigare utan att för den skull vara en osmaklig absint på något vis.

Jade (PF) 1901

Libertine Intense 72

Smakmässig beskrivning då? Tja, medan t ex Libertine är något enkel i smaken så är Grön Opal helt klart mer komplex och ha mer smak av t ex malört, utan att malörten för den skull dominerar på minsta vis. Det är givetvis en helt subjektiv värdering åter igen, men jag tycker personligen att Grön Opal tillhör en av de mest välbalanserade absinterna på marknaden. Och då räknar jag självfallet inte med alla de fusk- och bluffvarianterna av så kallad "absinth" som tyvärr också finns.  :-(

Är man helt och hållet nybörjare skulle jag nog rekommendera Libertine Intense 72, på grund av det billigare priset, men vet man med sig att man gillar absint så är Grön Opal definitivt en som är värd att prova. Det är också betydligt enklare att få tag i en flaska Opal än de för svenska förhållandena något "udda" sorterna Libertine och Jade.



Det kan vara värt att veta att Grön Opal såldes slut på mindre än en vecka, om jag inte missminner mig totalt. Men den återkommer så klart och kan beställas från Systembolaget härifrån igen i början av september är det sagt. Jag själv väntar definitivt på att den ska komma tillbaka. (Vit Opal finns däremot kvar och kan beställas härifrån. Jag har inte provat den själv ännu men den ska enligt en seriös bedömare på Absinthe.se också vara i toppklass. Han har dock inte recenserat den på själva sajten än så länge.)

Edit:
Absinthe.se recenserar Grön Opal här och ger den 90 poäng av 100 (eller 5 stjärnor av 5).

Civilization 5 (med Gods & Kings)

Jag är inte mycket för att spela på datorn, men ibland faller andan på i alla fall. Jag har tidigare bara skrivit om ett enda spel (Bioshock) men nu är det dags igen.

Den här gången handlar det om strategispelet Sid Meyer's Civilization V (Gold Edition). Gold Edtion innebär att expansionen Gods & Kings är inkluderad vilket du kan se på konvolutet här nedan:

Att spela Civ (som förkortningen brukar lyda) är lite som att spela schack. I och med att det är ett turordningsbaserat strategispel så har man gott om tid på sig att göra sina val och "drag". Därefter är det motståndarens/datorns tur att göra sina val och drag. Jag har inte spelat online (ännu) men om man gör det så har jag för mig att man kan begränsa den tid som man har på sig för att göra sina val så att det inte tar smärre evigheter mellan dragen.

Jag har ett starkt intryck av att man kan spendera många (och långa) timmar, dagar, månader och år med att spela Civ. Valmöjligheterna är i princip obegränsade. Krig och rent militära konflikter mellan civilisationerna ingår så klart men för att vinna är det absolut inte nödvändigt att helt enkelt bomba bort alla sina motståndare. Man kan vinna genom att bemästra vetenskap (Science Victory), politik (Diplomatic Victory) eller kultur (Cultural Victory) istället om man hellre känner för det. Fast det innebär givetvis att även motståndarna kan vinna på dessa olika sätt, så det gäller att försöka hålla lite koll på dem.

Med expansionen Gods & Kings har spelet helt klart fördjupats. Nu kan man även grunda och sprida olika religioner vilket gör att man får olika strategiska fördelar, men inte bara rent militärt strategiska alltså. Och så kan man nu använda spioneri för att se lite bättre vad motståndarna har för sig, stjäla deras teknologier eller rigga val och genomföra kupper i de olika små stadstaterna som nästan alltid brukar finnas med förutom andra civilisationer (motståndare).

Här är själva spelplanen. En liten del av världen som ser ut att vara på väg mot en atomvinter.

Den officiella hemsidan (med Gods & Kings-expansionen) hittar du på civilization5.com/godsandkings/.

GameSpot's recension på YouTube följer här:




Tillagt den 22/6 2013:
Recensionen ovan handlar i huvudsak om expansionen (Gods & Kings). Om du vill veta lite mer om själva grundspelet Civilization V, eller vaniljversionen som vissa kallar det, så kan du kolla på IGN's videorecension här.

Ytterligare en expansion till Civilization V är förresten på väg ut på marknaden. Det handlar om Brave New World som släpps i Nordamerika den 9 juli och i resten av världen några dagar senare, den 12 juli. Medan tilläggen religion och spioneri i Gods & Kings hade tonvikten lagd till den tidigare delen i spelet så siktar Brave New World in sig på den senare delen. Spelutvecklaren Firaxis lägger nu till mera kultur (t ex turism och arkeologi), en världskongress för utökad diplomati, val av ideologi samt handelsrutter för att styra utbytet mellan städer, civilisationer och stadsstater mer i detalj. Här är en bra genomgång på YouTube av nyheterna i Brave New World från Rev3Games. (Den officiealla hemsidan för Brave New World som jag skrev om tidigare, men som nu är borttagen i och med denna redigering, är civilization5.com/bravenewworld/.)

Prometheus (3D) - en kort recension

Idag har jag sett Ridley Scotts senaste science fiction-film Prometheus i 3D.

Så vad tycker jag då om denna efterlängtade film från mästaren av genrén, Ridley Scott, som tidigare gett oss sf-klassikerna Alien och Blade Runner?

Ja. Det är en rätt storslagen och visuell space-fest för ögonen må jag säga. Men någon stilbildare i nivå med Alien från 1979 eller någon klassiker som det djuplodande cyberpunk-eposet Blade Runner från 1982 blir denna nog aldrig.

Jag ska försöka att inte skriva alltför mycket spoilers här, men jag måste faktiskt säga att Prometheus påminnser en hel del om Alien i upplägget, och därvidlag tycker jag att Ridley Scott och manusförfattarna har tagit en lite tråkig genväg. Man känner igen en hel del och även om filmen kan sägas vara åtminstone något av en prequel till Alien så är det mer än bara den där aha-upplevelsen på slutet som man känner igen. Man kan säga att "äggen" finns med i Prometheus också, på sätt och vis i alla fall, och man känner igen det där med en livsfarlig "varelse" som hotar att ta sig in bland människorna på deras skepp. (Det är förresten skeppet som är Prometheus.) Lite grann aha-upplevelse blir det ändå i slutet av filmen, men det handlar inte om något som man inte själv kan räkna ut i förväg.

Det som jag tycker är bäst med Promethues är miljöerna, fotot och specialeffekterna. Det är som sagt en visuell fest man bjuds på. Även 3D'n fungerar förvånansvärt bra tycker jag. Särskilt miljöerna och scenografin gör sig enormt bra i 3D och som rymdopera betraktat måste jag säga att nästan alla rymdfilmer borde göras i modern 3D. Det som däremot inte fungerar vad det gäller 3D i den här filmen, för mig i alla fall, är när olika objekt kommer för nära kameran. Då fick jag svårt att fokusera och sådana objekt, i förgrunden så att säga, upplevde jag som ganska suddiga (eller helt enkelt ofokuserade). Men detta hände sån tur var inte alltför ofta. Så, i stort sett måste jag säga att Prometheus i 3D var riktigt imponerande. Detta var förvisso min första film på bio i modern 3D, men jag satt i vilket fall som helst flera gånger och tyckte att det var riktigt snyggt och att 3D'n faktiskt gav en förhöjd upplevelse av filmen.

Skådespeleriet då? Jodå. Svenska Noomi Rapace, som mest är känd för huvudrollen som Lisbeth Salander i de tre svenska filmerna i Millenniumserien, sköter sig riktigt bra i huvudrollen (faktiskt) i den här filmen. Jag tycker inte att det finns något särskilt negativt att anmärka på. Skulle väl i så fall kanske vara dialekten, möjligen? Hon gör ingen storartad rollprestation som kommer att gå till filmhistorien precis, men hon gör i alla fall vad hon måste i denna rymdskräckactionsciencefiction. En annan som imponerade mera på mig var Michael Fassbender som spelar androiden David. (Se gärna detta klippet på YouTube för att kanske få en viss uppfattning om vad jag menar.) Några som jag inte tycker levererar något nämvärt är Guy Pearce, i synnerhet, men även Charlize Theron. Inte så att man sitter och lider i biofåtöljen kanske, men ändå.

Skulle jag ge Promethues 3D ett betyg så blir det 3,5 av 5 möjliga. Varken mer eller mindre.
Rekommenderar jag den? Ja. Om du gillar science fiction så är det dessutom självklart!


Trailern, för den som är intresserad och som kanske inte har sett den innan, bäddar jag in här:




PS: Här kommer en så kallad spoiler, så om du inte vill veta något mera i detalj om filmen så hoppa över nedanstående!

En sak som jag kan reta mig nästan till vansinne på är i alla fall ren dumhet i manus! T ex ungefär detta:

"Hallå! Man kan andas här. Jaaa. Jippie! Vi tar väl av hjälmarna då och utsätter oss för alla möjliga och omöjliga utomjordiska mikrober, baciller och virus som människan över huvud taget aldrig har kommit i kontakt med tidigare."

Skillnaden mellan bra och usel absint

När jag kom hem ifrån brorsan och hans familj i Östergötland väntade ett litet paket på mig innehållandes ett smakprov av Sveriges senaste tillskott (?) på absintmarknaden.

Valkyria Absinthe från Sankta Annas Bränneri AB i Stråssa utanför Lindesberg var först ut och gjorde ingen besviken vad jag har erfarit. Men hur är det då med den nyaste svenska produkten, Prestige August Strindberg Absinthe 55?

Undvik denna produkt!

Nå. Först och främst ska det sägas rent ut, utan några förskönande ordalag eller något känslosamt överseende: Prestige A S Absinthe 55 är INTE någon absint!!! Att de över huvud taget får skriva Absinthe på etiketten tycker jag personligen är ganska magstarkt och provocerande! Att de dessutom får lov att svärta ner vår store författare August Strindbergs namn på det här viset är för mig en gåta. Och vad då "prestige"? Ja, enligt kännaren Markus Hartsmar och hans recension* så härrör namnet från "Prestige Absinthe Essence" och essenser är något tillverkaren Darom AB i Malmö nog borde hålla sig till, på sin höjd. Deras så kallade (!) absint är helt enkelt en undermålig produkt och ett fuskverk, åtminstone om det är meningen att den ska påminna om absint.


Nu spekulerar jag bara eftersom jag inte sitter inne med de rätta kunskaperna, men jag tror ändå att det har gått till på ungefär följande vis: Absint blir bara populärare och populärare och efter det att svenska Valkyria lanserades så tänkte någon på Darom förmodligen att:
"Men vänta nu lite. Vi har ju tillverkat absintessens ett tag. Och nu kommer ett bolag uppe i Bergslagen och har börjat tillverka absint. Dessutom verkar det ju gå rätt bra för dem. Så då är det väl dags att vi också hoppar på tåget och rider på vågen, så gott det går?"

Sagt och gjort så tog man sin essens och slog i denna i 55-procentig ej smaksatt sprit. Kanske färgade de också lite med någon grön karamellfärg? Sedan var det bara på med en rätt fin etikett på flaskan och så börja prångla ut på marknaden...

Fungerar denna strategi så är det onekligen väldigt synd. Särskilt om folk får för sig att det är så här en absint smakar, för så är det alltså definitivt inte! Som jag skrev igår på min Facebooksida så var detta min reaktion:

"Ghä-ruuuurk! ungefär...

Först påminner det om något tuggummi, ganska sött och inte särskilt mycket av anis/stjärnanis heller... Men sedan kommer det, ganska raskt. En fruktansvärt (nåväl, nästan) bitter eftersmak. Jag är inte världens bästa på det här med smaker men för mig påminner det om något mitt imellan bittermandel (vätecyanid?) och bildäck/rågummi... Kanske som att tugga på en smaksatt kondom??? Vad vet jag! ;-)"

Tuggummismaken kan jag inte placera riktigt, men det är i vart fall inte något friskt eller alpint fräscht över Prestige August Strindberg Abs??? 55. Jag kommer att tänka på gamla tuggummit Hubba-Bubba men det kan vara helt fel också. Vad det gäller den bittra eftersmaken så var den helt enkelt mördande besk. Bittermandel tycker jag nog ändå smakar ganska bra vid en jämförelse så bildäck, rågummi eller (möjligen - jag har inte provat själv) att tugga på en kondom ligger nog närmare till hands. Och när det gäller det senare så menar jag nog verkligen att tugga. ;-)

För att skölja ner och försöka bli av med den bittra rågummismaken tog jag ett glas av spanska Mari Mayans Absinthe, som min gode bror hade med sig hem ifrån Barcelona, och... den var rent himmelsk vid en jämförelse! Och det är definitivt ljusår mellan undermåliga Prestige (?) A S Abs... 55 och den andra svensken, Absinthe Valkyria, som är riktigt god och tillverkningsmässigt sett äkta och helt genuin. En bra (och genuin) absint smakar definitivt inte bildäck. En bra (och genuin) absint är frisk och alpint fräsch, med smak av anis (lakritsliknande) men också med en örtig eller kanske till och med lite blommig fräschör (vilka ord man börjar svänga sig med)... Allt till skillnad från Daroms "Prestige"-variant av osmakligt blask.

*) Hartsmar skriver i sin recension att han åtminstone lyckades få till en godtagbar så kallad louche (opalisering). Det var något som jag inte lyckades särskilt bra med trots isvatten. Louche blev det förvisso men i tunnaste laget, för min del i alla fall. Se bilden ovan. Ett tack (?) bör nog även gå till Hartsmar för att han skickade mig ett sample av denna.. produkt.

Valkyria - En absintheur recenserar

Jag kanske må ha varit först så att skriva en liten recension och publicera den* på nätet? Men nu har en som kan en hel del mer om absint, dess historia och en hel del annat publicerat sin recension som du hittar här (på engelska). Det är, mig veterligen, Sveriges främste absintkännare Markus Hartsmar som värderat och skrivit. Det han inte kan om absint finns nog inte. Dessutom är hans recensioner av en helt annan klass och på en klart bättre nivå än mina. Fast i slutändan är det till syvende och sist nog ändå den personliga smaken som avgör vad man finner gott eller ej. Därför rekommenderar jag starkt att du själv provar Absinthe Valkyria från Stråssa utanför Lindesberg, varunummer 86333 på Systembolaget.

I det här sammanhanget vill jag även passa på att rekommendera Hartsmars webbsida:


Den är omarbetad med ny design och mycket intressant finns att läsa för alla som är intresserade av absint, dock helt på engelska.





Valkyria på hyllorna i Nora.

*) Se mitt inlägg från den 8 december nedan.

Recension av Absinthe Valkyria

Jag har nu fått möjlighet att prova Valkyria, Sveriges absint(he). Inte en dag för tidigt. Så vad tycker jag då, jag novis på denna ädla dryck och dess smaker? För att svara på det väljer jag i alla enkelhet att citera mig själv och det jag skrivit på tillverkarens Facebooksida:

"Jag är definitivt ingen expert men... ändå... Jag provar nu mitt första glas (och jag ska definitivt försöka hålla mig till endast ett glas denna onsdag kväll) och betyget från min sida blir [...] helt klart godkänt. Fin grön färg till att börja med. När man spär med isvatten bildas en distinkt louche som virvlar i fina moln en bra stund (jag häller sakta med karaff/bringare) och färgen blir åt det gröna hållet istället för helt mjölkvit eller gulgrå. Först provade jag 1 del Valkyria mot ca 3 delar vatten men upplevde faktiskt smaken lite väl söt, så socker behövs sannerligen inte - inte för min del i alla fall. Sedan spädde jag med en del vatten till. Fortfarande ganska söt men nu betydligt mera 'balanserad'. En del vatten till (alltså 1:5) blev dock något (!) blaskigare och därför vågar jag mig på att rekommendera 1:4 eller kanske 1:4 1/2.

Valkyria är definitivt ingen anisbomb a la Ouzo utan erbjuder en hel palett av smaker som jag faktiskt inte kan urskilja helt och hållet. Det krävs nog en betydligt mera 'tränad' gom tror jag och därför ser jag verkligen fram emot Markus Hartsmars omdöme. [Markus Hartsmar driver sajten absinthe.se som snart lanseras i en ny version.] Men det jag tycker mig kunna urskilja är en både mild och behaglig ton av anis, väl återhållen dock vilket passar mig utmärkt. Malört finns definitivt där men utan att drinken blir sträv på minsta vis. (Ytterligare ett skäl att skippa socker.) Vad det gäller fänkål låter jag vara osagt, men jag undrar om det kanske därifrån 'sötman' kommer? Eller så kommer den sig av övriga och förmodligen 'hemliga' örter?

Valkyria är kanske (!) inte helt och hållet alpfräsch (alpine fresh). Jag tycker den är ganska 'varm' i smaken. Men med det sagt vill jag dock inte påstå att den inte kommer att funka en varm sommareftermiddag på balkongen eller altanen! Det är bara det att jag tycker den passar minst lika bra i värmen inomhus en ruggig vinterblaskdag som denna!"


Edit:
Provsmakning pågår... mmmmmmm...




Edit 2:
Idag (fredag 9/12) uppdaterade jag recensionen på tillverkarens Facebook lite grann, och här är vad jag skrev:

"Hmm. Kan det kanske bero på att mina smaklökar inte är inställda på riktigt samma frekvens varje dag?

Idag tycker jag mig i alla fall ana mindre sötma och en aning mer smak av anis, dock utan att anissmaken tar över eller är för dominant på något vis, precis som jag skrev tidigare.

Betyget (helt klart godkänt - utan tvekan alltså) kvarstår i vilket fall som helst."

BioShock - till slut

Nå. Jag vet att det inte är så himla nytt precis men eftersom jag inte precis är någon supergamer precis så har jag börjat lira ett spel som jag haft ögonen på rätt länge. Nyligen kom även uppföljaren men en uppföljare kan man väl inte börja med, och dessutom är jag ganska osäker på om min dator har de rätta systemkraven, så... Det har i vilket fall som helst dröjt ända tills nu (eller rättare sagt tills för några veckor sedan) förrän jag tog tag i saken och började spela BioShock!

BioShock är ett mycket trevligt och fint* shooterspel i ensamspelarformat** från 2007 som utspelar sig på havets botten i början av 1960-talet. Man hamnar där (som huvudpersonen Jack) efter att ha varit med om en flygkrash mitt ute i Atlanten. Som ensam överlevande lyckas man nå en liten ö och därifrån tas man sedan ner till botten i en batyskaf och når en stor och hemlig undervattensstad som heter Rapture. Denna stad är skapad av en ärkekapitalist vid namn Andrew Ryan och var från början tänkt som en alternativ värld för samhällets elit. Där skulle de inte behöva följa morallagar och regler som gäller i den vanliga världen.

Andrew Ryan uppfann dock även en dna-förändrande substans som kallas ADAM och som efter injektion tillåter en att uppgradera sin kropp, så att säga, med hjälp av olika Plasmider. Problemet är dock att ADAM gjort folket där nere på havets botten vansinniga och staden har förfallit i mordorgier, våld och förstörelse. När Jack kommer dit har det gått ungefär ett år sedan förfallet började. Det främsta målet för honom (och för spelaren) är nu att försöka undgå att bli slaktad av vansinniga och vanställda ADAM-missbrukare samt att försöka ta sig upp till ytan och den riktiga världen igen, vilket dock är en smula lättare sagt än gjort.

Det jag själv har fastnat för, än så länge, är framför allt stämningen och miljöerna i spelet. Ljudet och soundtracket är helt underbart. Det mesta bygger på en sorts retrofuturistisk och 50-talsinspirerad Art Deco-stil och det blir, tillsammans med skräckstämningen spelet igenom, till en skön mix av gammalt, nytt och skrämmande både i musik, ljud, karaktärer och miljöer.

Jag började spela BioShock och blev grymt imponerad, ända fram tills dess att en stygg liten bugg satte stopp för vidare avancemang. Det visade sig dock att det (förmodligen) bara handlade om att uppdatera spelet från version 1.0 till 1.1, så nu funkar det igen och jag kan spela vidare i denna "sköna nya värld". :)


*) Trevligt och fint spel förresten? Det handlar ju ändå om en tämligen skräckfylld upplevelse och inslagen av nervpirrande och skumma element får hjärtat att slå lite snabbare och blodet att pulsera lite hårdare i ådrorna ibland. Se t ex detta videoklippet från YouTube så får du en inblick både i själva spelet och i en del av dess horrorsköna skräckinslag:




Direktlänk: http://www.youtube.com/watch?v=ESvgZi8gE3A Dra upp videoklippet i helskärmsläge vetja!? På min dator blir bilden i klippet lite väl mörk, i början i alla fall, men i spelet kan man självfallet reglera ljusstyrkan så där blir det inget problem.

**) I uppföljaren BioShock 2 från februari 2010 finns även multiplayerfunktion.

Länkar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bioshock - svensk Wikipediasida. The BioShock Wiki - engelskspråkig specialsida med i princip allt man behöver och vill veta. På YouTube finns även en recension av spelet: BioShock - GameSpot Review

Äntligen har jag provat absint

Förrförra veckan fick jag så att säga ändan ur vagnen en smula och jag bestämde mig för att prova två olika (men ändå rätt snarlika) absinter, och det var inte en dag för tidigt känns det som. Jag var mycket nyfiken och ganska spänd på att prova den här "förbjudna" drycken, för första gången!

I och med att det är första gången så höll jag dock igen en smula så det blev bara (!) flaskor på 20 cl vardera. Framför allt var det för att hålla ner själva kostnaden en smula och men även för att jag inte ska bli sittandes med något relativt kostsamt som det kanske skulle visa sig att jag ändå inte gillar, trots allt.

På tal om kostnad så kan man (i det här fallet jag) tills vidare glömma att handla dessa sorter i Sverige. De skulle helt enkelt kosta uppemot det dubbla. Men så finns de ju heller inte i utbudet på monopolet. Därför beställde jag hela härligheten online från en tysk webbhandel istället. Billigare? Ja, definitivt! Och så är det helt klart ett bättre utbud och sortiment där! (Här är för övrigt en listning av det svenska Systembolagets sortiment och priser gällande absint, undantaget den privatimport som kan ske genom Systembolagets försorg.)


Vad blev det då för underligheter som jag bestämde mig för?

Jo, först och främst en Lemercier Abisinth 72% som jag har haft ögonen på ett tag vid det här laget. Från början tänkte jag beställa den i 70 cl men 20 fick räcka i och med att jag då kan prova ytterligare en sort samtidigt. Dessutom beställde jag den i ett gift-boxutförande vilket gör att jag får med ett riktigt (?) absintglas samt en sked också.

Den andra sorten blev en Verte de Fougerolles. Även den är tämligen stark (72%) men enligt uppgifter på Wormwood Societys forum ska den vara både bättre och mer representativ för hur en riktig och bra absint bör smaka.

Här nedan följer tre bilder där jag visar vad jag alltså bestämde mig för till slut. Försändelsen kom med posten bra mycket fortare än jag kunde tro från början. Jag beställde en fredag och hade varorna hemma redan onsdagen därpå. (Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.)



En lite intressant detalj är kanske namnet på Lemerciers absint.. Varför heter den Abisinthe och inte Absinthe trots att den är riktig? Svaret är att det tydligen fortfarande är förbjudet att döpa drycker till något med enbart Absint (Absinthe) i Frankrike, åtminstone för den inhemska marknaden. Om man studerar den andra flaskans (Verte de Fougerolles) etikett lite närmre så står det "Spiritueux aux plantes d'Absinthe" och så får producenterna namnge sina alster, alltså att det är en spritdryck framställd med malört. (Se denna wikipediasida om reglerna, under France.) Lemercier valde helt enkelt att döpa om sin absint en liten smula istället och på franska uttalas båda stavningarna ändå på ungefär samma sätt, men även de har i alla fall med att det är en "spiritueux à base de plantes d’absinthe" på etiketten. Det är i vilket fall som helst precis samma sorts dryck som andra riktiga absinter.


Nu har jag alltså även kunnat prova mina första glas absint! :) *Whoopie!*
I brist på en särskild absintfontän (rätt dyra tillbehör det här) blev jag dock tvungen att hälla isvatten från en tillbringare, men jag försökte åtminstone hälla så långsamt och försiktigt jag kunde eftersom det liksom är vad den gamla och riktiga ritualen kräver. Den tredje bilden ovan visar den typiska så kallade louchen (den ogenomskinliga opaliseringen) i ett glas med Verte de Fougerolles, och det är bildandet av denna louche som är lite speciell om man lyckas hälla på isvatten så sakta som möjligt (eller helst bara droppa).

Jag måste i vilket fall som helst säga att huvudsaken, alltså smaken, inte var helt oäven (om man säger som så). Främst tycker jag att det var lite åt lakritshållet, men den var blandad med något annat som jag inte riktigt kan placera. Möjligen är det malörten som träder fram genom eller bakom anissmaken, eller om det är fänkålen? På det hela taget får jag nog ändå beskriva det som lakritsaktigt eller en form av hostmedicin mixat med smaken från de olika örterna som ingår, Och så framträder så klart även en viss bitterhet från malörten. Jag är inte alls någon expert på det här med hur malört, anis, fänkål och annat egentligen smakar från början, så du, som läsare av detta, får nog ha det i åtanke. Min beskrivning är helt subjektiv och baseras på en klar amatörs uppfattning.. Någon särskild smak av rå alkohol tyckte jag mig i alla fall inte kunna känna trots att det märktes ganska tydligt att det inte handlar om någon lättöl eller lättcider precis.

(Denna text fanns tidigare publicerad på mina personliga absintsidor, men här har den ändå utsatts för en lätt redigering och uppdatering.)

sEt#