tisdag 8 december 2015

Utförsåkning - från medelmåtta till bra

Jag hittade nyligen en riktigt bra video, förmodligen den bästa, på YouTube som jag tycker förklarar vad man som nybörjare och amatör bör tänka på för att verkligen utveckla sin åkning. Filmen heter egentligen Breakthrough On Skis - How to get out of the intermediate rut och det är den första delen av tre. (Se slutet av det här inlägget för länkar till de andra två.) I den här första delen beskrivs grunderna till bra skidåkning på ett helt klart föredömligt sätt, och såvitt jag kan bedöma så är det mycket pedagogiskt och lätt att ta till sig. Dessutom är det som tas upp direkt användbart vid så kallad carving med i stort sett bara en liten, liten skillnad som beskrivs närmre i den tredje filmen.

Tyvärr har filmerna några år på nacken så det är inte världens högsta upplösning och tekniska kvalitet precis. Men kvaliteten på det som Lito Tejada-Flores lär ut är det dock inga som helst fel på. Titta, lär och njut!



Det bör alltså inte vara så svårt att utvecklas som skidåkare. Det gäller helt enkelt bara att försöka få till några nya grepp i sin åkning och börja använda dem. De grepp man bör tänka på och försöka applicera är i tur och ordning:
  1. Använd runda svängar (från ca 02:50). Här handlar det främst om att använda skidorna på "rätt" sätt, alltså att låta skidorna svänga istället för att du som åkare liksom forcerar fram svängarna. Lito förklarar tydligt vad det är som gör att en skida i princip svänger av sig själv.
  2. Få till en bra start (från ca 26:50) som främst handlar om att förflytta vikten från den ena skidan till den andra vid rätt tidpunkt, vilket betyder före varje sväng, och om att använda kroppen för att initiera svängarna (se ett tydligt exempel från ca 34:35)... Och så till slut om att...
  3. Länka samman svängarna (från ca 38:55). I huvudsak handlar detta om att använda kroppen rätt och motverka så kallad medvridning. Tittar man på alpina tävlingar på teve så hör man ofta begreppet medvridning användas och det är alltid i en negativ bemärkelse. Lito förklarar hur man bör göra för att inte orsaka detta.

Detta är helt enkelt de tre grundprinciperna som med lite praktik kommer att göra dig till en bättre skidåkare istället för att du ligger kvar och harvar i backarna som en "medelmåtta".


Om du är intresserad av de två övriga delarna så rekommenderar jag varmt A private Ski Lesson 2 with Lito Tejada-Flores 2. Bumps & powder med tydliga och bra tips för att ta sig an pucklar och djupsnö, samt den avslutande A private Ski Lesson 3 with Lito Tejada-Flores: Carved skis där Lito förklarar fördelarna med moderna timglasformade carvingskidor och hur allt som han lär ut i den första filmen fungerar mycket bättre (och lättare).


Mer information om Lito Tejeda-Flores och hans skidåkning finner du på...
breakthroughonskis.com

tisdag 10 november 2015

De fem bästa tipsen för DIN datorsäkerhet

Eller, tja... Egentligen handlar det om de fem absolut dummaste sakerna som du inte bör göra med en Internetuppkopplad dator. Mina "bästa tips" handlar alltså om att upplysa om och kanske få dig att göra någonting åt dem.



1
Skriv INGET (!!) på nätet som du inte vill att någon annan ska få reda på!

Vare sig det är i e-postmeddelanden, ett inlägg på Facebook, ett personligt meddelande, på en så kallad molntjänst (lagringsutrymme på nätet) eller i en chat så är det du skriver konfidentiellt. Det kan mycket lätt, för att inte säga sannolikt, spridas utan att du vet om det och användas på alla möjliga sätt. Ett bra exempel kan vara en helt personlig dagbok. Jag skulle främst råda dig att skriva en sådan på papper, men om du ändå vill använda datorn, surfplattan eller mobilen istället så se till att spara filerna lokalt, alltså på den egna datorn, och helst krypterat i någon form. (Vad det gäller krypterat utrymme på din dator se slutet av nästa punkt.) Det går att vara hur paranoid som helst när det gäller personlig och/eller hemlig text men för normala användare så tycker jag att någon form av krypterat utrymme lokalt på den egna datorn är en ganska bra lösning. Allt beror dock på hur pass hemlig information du sparar. Skulle det gälla t ex ett (ditt) företags hela konto- och finansinformation så behöver man vara extra paranoid, men gäller det bara en personlig dagbok så bör ovanstående, alltså lokal krypterad lagring, vara en fullt tillräckligt metod att använda.

(Självklart gäller detta för alla filer som du inte vill att någon annan ska kunna se. Lägg alltså inte ut bilder, ljud, text eller filmer som du vill hålla privata på Internet. Vad det gäller molnlagring så kan man förvisso använda sådana tjänster för att ha säkerhetskopior (backup) ifall din dator (t ex) skulle haverera. Mitt råd är dock att se till att filer som du vill hålla privata är krypterade på något sätt innan du laddar upp dem i "molnet".)



2
Använd inte ett och samma lösenord på flera olika sajter!

Säg att du råkar ha samma lösenord för din inloggning på Facebook som du har för din e-post på t ex Gmail. Säg att någon råkar få reda på lösenordet till Facebook. Inte så farligt tänker du kanske? Nja, det är väl inte värre än att folk i så fall kan skriva saker i ditt namn, skicka personliga meddelanden i ditt namn och låtsas vara du och be folk du känner om att göra olika saker. Det senare kan handla om allt möjligt som att be dem om deras inloggningsuppgifter som om de är dumma nog att skriva över huvud taget nu är i någon helt obehörig människas händer. Vad värre är, om du har samma lösenord till flera ställen (t ex Gmail), är att "hackern" (i brist på en mer passande benämning) nu kan använda din e-post till precis allt möjligt. Inte så farligt tänker du kanske? Men dina vänner vet ju inte om att ditt e-postkonto är kapat! De får inte heller reda på det eftersom du inte längre kommer in på e-postkontot själv. Hackern har nämligen, snäll (?) som hen är, bytt lösenord åt dig men utan att meddela dig. Hen ÄGER nu din e-post! Den enda lösningen för dig är att du sätter dig och ringer runt till alla du känner och meddelar dem vad som har hänt och att de nu inte längre ska befatta sig med meddelanden som kommer från ditt.namn@eposten.com

Vad värre är är att hackern nu fritt och i lugn och ro kan läsa igenom alla dina tidigare mail (och de som skickas till "dig" framöver). Tro mig! Du vill inte att någon helt utomstående har tillgång till allt som du har skickat och allt som du har fått från andra. Och tro mig. Du anar inte vad ett kapat e-postkonto (i ditt namn) kan ställa till med framöver.

Edit 2016-01-24:
Värt att nämna i sammanhanget är så klart att ditt (enda) lösenord inte behöver läcka bara för att du har gjort något galet. Det kan vara en av hemsidorna som du loggar in på som inte sköter om sin säkerhet som de borde. Ibland kommer det ut att en sajt rekommenderar sina användare att byta lösenord för att deras databas har läckt ut, eller bara befaras ha läckt ut, främst genom att de har utsatts för ett hackerangrepp. Om du då har ett och samma lösenord till många olika sajter och tjänster så får du ett rätt stort jobb att göra med att byta lösenord på alla olika ställen.. om du ens kommer ihåg alla! Tänk vad behändigt det då skulle vara om du gjort som man bör göra från början, nämligen använda helt olika lösenord till alla hemsidor, sajter och tjänster.
/ edit

Men hur ska jag då kunna komma ihåg alla mina lösenord till kanske ett hundratal olika sajter och tjänster på nätet? Ett sätt är naturligtvis att skriva ner dem på ett papper eller i ett block som bara du har tillgång till. Men ett annat och kanske lite smartare sätt är att skriva ned dem i ett vanligt textdokument och spara det som en krypterad fil eller lägga det i ett krypterat utrymme lokalt på din dator. Poängen är att du i så fall bara behöver komma ihåg ett enda lösenord framöver, förutom inloggningen på din dator som inte ska vara samma, för att komma åt alla de andra. Jag har tidigare själv gjort som i det tidigare exemplet genom att spara dokumentet i en krypterad zip-fil. Numera använder jag dock ett krypterat utrymme på datorn som jag lätt kan spara alla möjliga privata saker i. Fördelen med att ha dina uppgifter i ett krypterat textdokument är att du kan söka i det och få fram just det lösenord som du för tillfället behöver utan att behöva leta dig fram.

Hur, var ju frågan? Enklast (?) är att använda ett gratis komprimeringsprogram som t ex 7-Zip, som kan ställas in så att det blir på svenska, och spara textfilen i det, med kryptering och lösenord. Se video här på YouTube för instruktioner (dock på engelska) eller lite mer utförligt i denna filmen. Om du istället vill använda ett förmodligen säkrare alternativ, eller åtminstone skapa ett större krypterat lagringsutrymme, så rekommenderar jag att du använder VeraCrypt (info på wikipedia.org/wiki/VeraCrypt) eller TrueCrypt. Dessa två programmen är väldigt lika varandra eftersom VeraCrypt är en vidareutveckling av just TrueCrypt. En bra instruktionsfilm (på engelska) finns här. Båda kan ställas in på svenska, men i fallet TrueCrypt får du kanske kontakta mig så att jag kan skicka filen med språkpaketet på svenska.

Edit 2016-01-24:
Allt här ovan, i det senaste stycket, är inte det bästa alternativet. Nu rekommenderar jag istället starkt att du börjar använda ett speciellt lösenordshanteringsprogram. Själv har jag valt gratis- och open source-programmet KeePass och du kan läsa mer om det och om hur man använder det i ett annat inlägg som jag skrivit (med instruktionsvideo).
/edit



3
Sluta (!!) lita på att din dator inte utsätts för angrepp i form av skadlig kod!

Alltså: Installera antivirus- och brandväggsprogram och se till att de hålls uppdaterade och framför allt fungerande. Varför? Jo, helt enkelt för att det sprids så mycket skit överallt och i princip hela tiden. Man behöver dessvärre inte ens vara medveten om att man har drabbats förrän det är alldeles för sent. Alla som vet vad ett ransomware är och kanske till och med har råkat ut för det vet vilket elände som kan drabba en. Det så kallade polisviruset, som jag skrivit om tidigare efter att en vän drabbades, är bara en fjärt i kosmos jämfört med vad den här typen av skit numera kan ställa till med, till exempel med CryptoWall. Om du råkar ut för en allvarlig infektion (med t ex CryptoWall) så kan du i princip säga adjö och hejdå till allt du har på datorn, radera hela hårddisken (egentligen alla hårddiskar i den) och börja om från början... eller helt enkelt betala skurkarna (i dagens läge mellan ca 3 000 och 6 000 kr), något som t ex FBI i USA nyligen har angett som enda lösningen, för att få tillbaka dina filer. Problemet är bara att om du betalar så vet du inte vilken annan skit som har planterats på din dator eller att de inte spärrar allt igen om ett tag.



Ransomware är bara en form av skadlig kod som man kan drabbas av. Windowsdatorer, som jag själv är förtrogen med, har ett grundskydd och särskilt Windowsbrandväggen är ganska kompetent. Men vad det gäller antivirusprogram skulle jag råda dig att installera ett separat. Det finns bra gratis antivirusprogram men dessa innebär ofta att du får en del meddelanden och popupmeddelanden om att köpa deras "bättre" versioner som kostar en slant. Jag har själv länge använt gratis antivirusprogram (Avast och tidigare AVG) men har nyligen börjat prenumerera för en betalversion (F-Secure) eftersom jag märkte att Avast slöade ner min Internetförbindelse avsevärt. AVG slutade jag använda när det dök upp så många olika mindre relevanta meddelanden, t ex om att köpa deras betalversion, att jag till slut tröttnade. Vad eller vilket ska du då installera? Gå efter rekommendationer, även om de "bara" råkar vara från tillförlitliga webbsidor som t ex tkj.se (länken ovan).

Uppdatering 2016-01-09:
Eftersom man aldrig kan vara helt (100%) säker på att aldrig drabbas av något illasinnat program, eller att hårddisken i datorn säckar ihop och helt enkelt slutar att fungera, så rekommenderar jag starkt att ta backup på filer som man absolut inte vill förlora med jämna mellanrum. Det gäller främst fotografier, filmer och dokument som man har skapat själv och alltså inte kan återskapas från Internet. Backup kan man ha antingen i det så kallade molnet, alltså på någon internettjänst som t ex Google Drive, Dropbox eller OneDrive eller ha en extern hårddisk och sköta backuperna med t ex SyncToy 2.1 från Microsoft. (Videobeskrivning här på YouTube.) Den senare metoden är den jag själv har valt på sistone och jag har valt extern hårddisk eftersom att hårddiskar som sitter i datorn och alltså alltid är anslutna även drabbas av virus som t ex ransomwares. Enda nackdelen med en extern hårddisk är som jag ser det om man drabbas av brand eller inbrott hemma och har den förvarad där.
/ uppdatering



4
Tro inte på allt du läser och klicka inte på allt som du kan klicka på!

Hur kan du vara säker på att någon av dina vänners Facebook- eller e-postkonton inte är kapade? Hur kan du vara säker på att en länk som "de" skickar inte leder till något skadligt eller något som du inte är betjänt av för fem öre. Så kallade phishingmail är bara en typ av e-postmeddelanden som du kan råka ut för. Phishing innebär i korthet att du får ett e-postmeddelande som ser ut att komma från en vän som ber dig om något. Vanligast är i och för sig att ett phishingmail ser ut att komma från din bank eller från t ex Gmail och att det ber dig att följa en länk i mailet för att logga in. Men istället för att logga in så har du skickat användarnamn och lösenord till en illasinnad cyberkriminell. Lägg märke till att både mailet och webbsidan som du länkas till kan se och ser ofta ut exakt som att om de kommer från de verkliga tjänsterna, men de är alltså helt enkelt kopior som någon bov styr och ställer över. (Läs mer om ett exempel på ett nätfiskebrev (phishingmail) som jag har fått i ett tidigare inlägg.)

Ser det ut som att det är något konstigt? Klicka inte!! Verkar mailet vara ganska ovanligt för att komma från din "vän"? Klicka inte!! Känner du inte igen stilen, språket eller utformningen i mailet? Klicka inte!! Dessa är viktiga grundregler, och om någon tvekan föreligger så kontakta din vän på något annat sätt för att ta reda på om det verkligen är han eller hon som har skickat det.



5
Sluta tro att du (nog?) inte är någon "måltavla"!

  • Har du pengar på banken? Om svaret är ja så är du en måltavla.
  • Har du hårddiskutrymme på datorn eller andra lagringsutrymmen, t ex på din smartphone? Om så är fallet så är du en måltavla.
  • Har du en internetuppkoppling? Kanske till och med bredband? Då ÄR du en måltavla.

Det handlar alltså kort och gott inte om vad du tror eller tycker utan om vad skurkarna anser är lönsamt eller användbart. Och allt behöver inte handla om pengar. Din dator och din uppkoppling mot Internet kan utnyttjas för allt möjligt som du knappast vill förknippas med, och utan att du märker något skumt. Det kan handla om att ditt lagringsutrymme kan användas som mellanlagring för allt ifrån terroristpropaganda, bombrecept och kontakter till barnporr eller om att ditt bredband utnyttjas för att utföra storskaliga attacker mot andra som är uppkopplade på Internet.


Så allt måste inte handla om pengar. Skurkar och busar på nätet kan ha alla möjliga olika motiv och syften. Pengar är givetvis en stor sak, och en allt större sak nu för tiden, nu när gårdagens irriterande och småbusiga "hacker" istället är en rent cyberkriminell individ eller organisation. Men som jag visat i slutet så kan det lika väl handla om att din dator har blivit en "tjänst" som brottslingar tackar för att de "fått lov" att använda.

måndag 9 november 2015

Media och viktiga väsentligheter

Ibland häpnar man (inte).

I följande klipp diskuteras den amerikanska nödlagen the Patriot Act, som var avsedd (får man hoppas) att stoppa framtida terroristdåd efter den 11 september 2001. Man förvånas dock tyvärr inte över prioriteringarna som många mediakanaler gör... allt för ofta. :-(

youtu.be/XEVlyP4_11M

Jag har här valt att länka till videon (på YouTube) istället för att bädda in den eftersom jag har valt att låta det starta vid 12:01. Det är där som jag tycker att de bästa (och roligaste) delarna börjar. För trots att det är ganska allvarliga saker som tas upp (massövervakning, Edward Snowden, Patriot Act, NSA etc) så gör programmet Last Week Tonight med John Oliver en hel del för att få det hela att bli stor humor utan att kompromettera det allvarliga.


Section 215, som avhandlas i klippet och sedan följs av en intervju med Edward Snowden, är förmodligen den mest kontroversiella delen i the Patriot Act.

onsdag 21 oktober 2015

Fallet Aaron Swartz

Aaron Swartz var ingen kriminell som rånade, sålde droger eller vapen, slog ner människor på gatan, stal pengar eller bedrog och ägnade sig år utpressning. Nej, Aaron Swartz var en idealist som levde efter en princip om att offentlig information ska vara fri. Men i och med att han inte bara tyckte så utan även gjorde något åt saken i praktiken blev han en måltavla för starka ekonomiska intressen som med statens hjälp såg till att bringa honom på fall. Myndigheterna sökte och fann lagrum för att åtala honom för en mängd olika brott och till slut tog denna häxjakt sin tribut på honom.

Här länkar jag till en mycket bra, gripande och viktig dokumentär om en man som inte försökte sko sig själv ekonomiskt på något vis utan snarare tvärt om. Han levde efter de principer han hade. En livsfarlig kombination skulle det visa sig. Särskilt när staten, myndigheter och olika ekonomiska intressen bestämmer sig för att statuera ett exempel och väljer att krossa en liten människa som hyser idéer och ideal som en del tycker är "subversiva".

Dokumentären (som tyvärr inte är svensktextad) handlar förvisso om USA och amerikansk lagstiftning och rättspraxis. Men det skulle lika gärna kunna vara här, eller vilket land som helst.



Jag har för mig att den här dokumentären har visats på svensk teve vid något tillfälle. Det är åtminstone en svag känsla jag har. Men om så inte är fallet eller om du av någon annan anledning inte har sett den tidigare så uppmanar jag dig att se den nu.

Direktlänk till videon på YouTube.

söndag 18 oktober 2015

PHP-kodningens våndor (för en nybörjare)

Det är inte utan att man börjar fundera på hur "riktiga" kodknackare normalt brukar göra? Vem utvecklar ett program eller en serverskriptad webbsida, till exempel med PHP, från scratch och hur går denne i så fall till väga?

Jag har alltså nyligen börjat studera PHP och försöker nu sätta mig in i språket på allvar. Men en sak som slår mig är att även om jag begriper själva koden, begreppen och koncepten så finner jag det ganska svårt att tro att man verkligen kan lära sig att skriva kod utan att använda referenser eller eventuella förlagor? Alltså att börja med ett tomt ark och sedan, utifrån en rätt väl utformad och planerad idé, bara skriva koden rakt upp och ner?

Jag tvivlar inte på att det faktiskt finns de som kan, och jag tror självklart att man kan bli bättre och bättre ju mer man övar. Men samtidigt börjar jag misstänka att det kanske bara är ett litet, försvinnande litet, antal av de som brukar skriva kod som behärskar exempelvis PHP-språket så pass fullt ut. Att skriva från scratch med alla frågetecken, paranteser, måsvingeparanteser, enkel- och dubbel"fnuttar", dollartecken etc tycker jag verkar i princip helt ogörligt. Fast å andra sidan så tycker jag nog ändå ana att många grejer kommer mer och mer av sig själva, så att säga, när jag "övningsknackar" PHP-kod, alltså när jag sitter och skriver den.

Framtiden får utvisa hur pass lätt eller svårt det egentligen är.
Jag misstänker att det absolut svåraste kommer att bli är att krysta fram något sorts "projekt".

måndag 12 oktober 2015

Webbutveckling på allvar?

Tja. Jag har gjort några (kanske mindre) tappra försök tidigare. Dock utan att lyckas. Jag stötte helt enkelt på problem som jag inte kunde lösa och gav därför upp helt enkelt.

Vad handlade det då om egentligen? Jo, jag försökte få till något konstruktivt i det gissningsvis populäraste webbprogrammeringsspråket PHP och databasen MySQL. Jag stötte dock som sagt på en del problem. Vissa kunde jag förvisso lösa men andra visade sig i princip oöverstigliga. Och det hela berodde nog, åtminstone utifrån mitt eget sätt att se på saken, på att jag inte riktigt förstod vad det är jag gjorde. Jag utgick nämligen nästan helt och hållet ifrån en tutorial på nätet som beskrev ungefär vad jag skulle göra, och även om jag förstod en hel del så fanns det saker som var rena grekiskan så att säga.

Vad är en array till exempel? Hur ska man handskas med olika datatyper? Hur konstruerar man egentligen så effektiva villkorssatser och algoritmer som möjligt? Och hur förhindrar man (effektivt) att "kreti och pleti" ute på det stygga Internätet kan få in sin egen (skadliga) kod på en sajt som man driver eller administrerar?

Ja, som synes så finns det faktiskt en del att verkligen försöka reda ut och få (mer) kunskap om. Så därför antar jag att det bästa sättet är att helt enkelt försöka lära sig språket (PHP) från grunden och samtidigt även försöka lära sig åtminstone en del om databasen (MySQL). Dessa två är ganska intimt förknippade med varandra. Om du själv funderar på att börja med PHP så rekommenderar jag varmt paketet XAMPP som är ganska plattformsoberoende och finns för både Windows, MacOS och Linux. XAMPP och liknande paket (som t ex WAMP för enbart Windows) innehåller det man behöver för att köra PHP-koden lokalt, alltså utan att behöva ladda upp filer till en webbserver på Internet.

Detta är min "utvecklingsmiljö" för tillfället.

Så. Vad förväntar jag mig då med att försöka lära mig åtminstone lite mer om just PHP?
Tja, det är en bra fråga. Framför allt bara för själva kunskapens skull. Det skulle liksom vara en liten fjäder i hatten att verkligen kunna något lite mer än att, i princip, bara vara "rätt duktig på datorer". Nu får man bara se hur långt man kommer (den här gången). Än så länge känns det i alla fall som att jag begriper det hela, och det är ju i alla fall en bra förutsättning för att vilja fortsätta. Sedan har jag läst en del om programmering i allmänhet och utifrån det ska det tydligen vara "lättare" att lära sig mer vanlig programmering om man behärskar PHP hyfsat, och om man känner sig lite hugad för något språk som exempelvis C++ (framför allt), Java, Visual Basic.NET, Python eller C#. Det är sådana programmerings-språk som används för att bygga riktiga program.

Om inte annat så tränar man ju åtminstone upp sitt logiska tänkande genom att försöka programmera, oavsett vilket språk man övar i.

Ett tips till dig som eventuellt vill veta betydligt mer om PHP-programmering är att kolla lite närmare på kursen PHP with MySQLTutorials For Beginners With Examples som finns på YouTube. /edit


PS: De tio mest populära programmeringsspråken (och deras olika användningsområden) enligt IEEE Spectrum ser ut som följer, och jag ser till min oerhörda förvåning att PHP faktiskt finns med där. ;-)

De 10 populäraste programmeringsspråken enligt IEEE Spectrum.

Jordglob betyder webb/Internet, mobil betyder just mobila enheter (smartphones eller surfplattor), den vanliga skärmen betyder desktopdatorer (typ stationära eller laptops) och det som ser ut som ett trafikljus betyder inbäddat (alltså i bl a apparater och styrsystem).

Förresten: Ifall du möjligen skulle undra.
Själva namnet PHP står för "PHP: Hypertext Preprocessor".

tisdag 22 september 2015

Säkra ditt trådlösa nätverk (från Microsofts Wi-Fi Sense)!

Suck. Då var det nog verkligen dags att ändra några parametrar (igen) för att vara säker på att lösenordet till ditt trådlösa nätverk inte är ute och flyger på Internet på "egen" hand. Detta gäller oavsett vilket operativsystem du själv använder. Vad det handlar om är en generell inställning i din router som gör att Microsoft inte kan lämna eller låna ut ditt nätverk. Grejen är alltså att se till att du själv får full kontroll på ditt trådlösa nätverk och det görs genom att lägga till frasen _optout i nätverksnamnet.



Bakgrund

I samband med att Microsoft släppte sitt senaste operativsystem Windows 10 så infördes en ny funktion vars syfte säkert är att underlätta för oss användare. Men att underlätta innebär en faktisk säkerhetsrisk. Funktionen heter Wi-Fi Sense och så här beskriver PC för alla den:
"Den nya funktionen Wi-Fi Sense gör det lättare att hitta trådlösa nätverk. Många nätverk är som bekant skyddade av lösenord, men om du har varit inloggad en gång så sparas lösenordet så att du loggas in automatiskt i fortsättningen. Wi-Fi Sense låter dig dela de här lösenorden med dina vänner. Har exempelvis din syster loggat in på sitt favoritkafés trådlösa nätverk får även du tillgång till det. [...] 
Wi-Fi Sense har fått kritik av säkerhetsexperter, och om du känner dig orolig går funktionen att styra själv"

Problem

Att den har fått kritik av säkerhetsexperter tvivlar jag knappast på. Åtminstone inte då det framkommer att mitt trådlösa nätverk kan vara vidöppet för personer som jag inte har någon som helst koll på (under förutsättning att de är i närheten så klart). Det räcker med att jag har delat ut nätverket till någon en gång för att det mer eller mindre börjar spridas utan att jag har någon kontroll över till vilka eller till hur många. Jag behöver inte ens köra Windows 10 själv. Det räcker med att den jag har gett tillåtelse att använda mitt nät har (eller hade) Windows 10 med Wi-Fi Sense.

Så vill man definitivt inte ha det!
Jag delar ut mitt trådlösa nätverk till de jag vill och bara dem!


Lösning

Wi-Fi Sense är självklart en funktion som man kan stänga av, om man vill det, i Windows 10. Detta styr dock bara i vilken mån du själv delar och får tillgång till andras delade nätverk. Om man istället vill förhindra att ens eget nätverk över huvud taget kan delas ut, av dig själv eller av någon annan, så bör man definitivt göra en del ändringar i sin router. Detta gäller alltså för alla, alltså oavsett om man kör Windows 10 eller ej och om man har ett trådlöst nätverk hemma.

För att komma åt konfigurationen till routern använder man oftast en vanlig webbläsare (Chrome, Internet Explorer, Safari, Firefox etc) och skriver 192.168.0.1 (eller möjligen 192.168.1.1) i webbläsarens adressfält. Även som dessa två är de vanligaste så kan det kan vara ett annat så kallat ip-nummer eller kanske t o m en adress med bokstäver, ett så kallat domännamn (typ www.google.se), men läs i så fall i manualen till routern eller (ofta) på en etikett på själva routern.

OBS: Ändringar i routerkonfigurationen bör endast göras när man är ansluten med nätverkskabel. Alltså inte trådlöst, WiFi.

Därefter bör din router självfallet vara skyddad med ett lösenord som du har valt själv och i så fall får du mata in användarnamn (ofta admin) och lösenord för att komma vidare.


Så här ser konfigurationen ut för min del:

Denna sida (klicka på bilden) ser så klart något annorlunda ut om du använder en annan router än i mitt fall Netgear CG3700, men principen och tillvägagångssättet är samma.

Här har jag gått in på Wireless som styr hur mitt trådlösa nätverk ska uppföra sig. Det man ska göra är att lägga till frasen _optout till sitt nätverksnamn (även kallat SSID), som jag har gjort på bilden efter den första och tredje svarta rutan (som bara döljer mina nätverksnamn i övrigt).

Därefter klickar man på Apply (eller kanske Enable eller Utför) och väntar en kort stund på att ändringen genomförs. Logga sedan ut.

Att det för min del är två rutor jag måste lägga till _optout i beror på att mitt trådlösa nätverk använder en så kallad Dual Band-teknik. Det är inte alls säkert att din router gör det. Huvudsaken är att man ändrar namnet (SSID'n) på nätverket på alla ställen som finns. Detta gör att ditt trådlösa nät inte blir tillgängligt för kreti och pleti bara för att du råkar ha delat ut det en gång. Den personen som du har delat ut det till levererar ju ditt lösenord (andra och fjärde svarta rutan på bilden ovan) till i princip vem som helst, såvida hen har funktionen Wi-Fi Sense igång.

Enda nackdelen med att ändra nätverksnamn är att man nästa gång man ska använda sitt trådlösa nät (WiFi) måste mata in lösenordet på nytt.


Kommentar

Förutom denna säkerhetsåtgärd (tillägget _optout i namnet) bör man definitivt se till att skydda sitt trådlösa nätverk med bra kryptering, och med bra menar jag WPA2. (Finns inte WPA2 så bör man nog helst skaffa en ny router. En äldre standard heter WEP men den standarden ska man inte använda eftersom det nästan är samma sak som att inte använda någon kryptering alls.) Att skydda med WPA2-kryptering gör att ingen kan sitta i trapphuset eller i en bil ute på gatan och läsa av allt som du skriver och skickar ut på Internet. Med allt menar jag verkligen allt, till exempel vad du skickar för e-post, gör för inlägg på Facebook och andra forum och till och med de lösenord som du skriver in.* Har du dessutom inget lösenord till ditt nätverk så har personen i trappan eller på gatan dessutom full tillgång till dina datorer och kan lägga in allt möjligt på dem, t ex virus, maskar, trojaner, keyloggers och även bilder och filmer som man definitivt inte vill ha på någon av sina datorer.**


Mer information (förutom länken till PC för alla i inledningen ovan):



Edit:
*) Ett grundskydd mot "avlyssning" av din digitala kommunikation finns så klart i och med att hemsidor (t ex Facebook) använder https-protokollet istället för bara http. Detta hjälper dock föga om du t ex kommunicerar med e-post, vilket i grunden är som att skicka vykort istället för brev. Att använda https är dessutom något som är upp till hemsidorna och alltså inte något som man själv styr över. Nu ska det sägas att de allra allra flesta större sajterna faktiskt använder https, men varför inte ha ett extra lagers skydd i form av krypterat trådlöst nätverk. Då slipper man i alla fall oroa sig.

**) Här utgör brandväggar ett grundskydd. Men det olagliga intrånget måste nog i princip rikta sig mot routern innan det kan ta sig in i dina datorer. Jag är ingen självfallet ingen expert på det här med datorsäkerhet men jag väljer personligen att sätta ett (eget) lösenord till själva routern. Om inte annat så för att åtminstone förhindra att någon utomstående kan göra ändringar där som jag inte tillåter, t ex att de kan ta bort WPA2-krypteringen för mitt trådlösa nätverk.

söndag 30 augusti 2015

Recension av Millennium-4'an


Länge tänkte jag inte köpa den här boken alls eftersom jag såg David Lagercrantz projekt (Det som inte dödar oss - fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumtrilogi) som ganska spekulativt, och visst är det, åtminstone från förlagets sida, en kassako och ett sätt att mjölka vidare på Stieg Larssons tidigare succéer. Men efter att ha hört lite om reaktionerna och recensioner, särskilt från utlandet, ändrade jag mig och tänkte att det nästan tillhör allmänbildningen att läsa denna, och jag måste säga att David Lagercrantz har lyckats förhållandevis väl i sin författargärning den här gången. (Jag har inte läst något av honom tidigare så jag kan självfallet bara uttala mig om Det som inte dödar oss.)

Lisbeth Salander är samma aviga och hämndlystna superhjälte-Pippi Långstrump i svartrock-punk-gothstil som vanligt och Mikael Blomqvist har förvisso tappat stinget i sin journalistiska gärning på tidskriften Millennium i bokens början, men det tar han snart igen när intrigen tar fart och han ramlar över en story som börjar med mordet på en internationellt erkänd forskare på området artificiell intelligens. I den här boken handlar det dock inte om det totala haveriet inom den svenska rättsapparaten utan mera om storpolitik i form NSA, avlyssning och integritet och om vad som händer (eller definitivt kan hända) när företag, myndigheter och rent kriminella organisationer går i symbios eller börjar agera tillsammans och har gemensamma intressen. Det som jag dock fann viktigast när jag läste är att man känner igen karaktärerna och att Stieg Larssons sociala och politiska patos inte har urvattnats till oigenkännlighet, helst inte över huvud taget. Och jodå, även den sociala dimensionen finns definitivt kvar, särskilt hos karaktären Lisbeth Salander så klart. Så därvidlag kändes det faktiskt som att läsa hädangångne Stieg Larsson (R.I.P) på nytt... och det är ju aldrig fel.

Detta är också ett av de sällsynta fall där jag har sträckläst en bok från pärm till pärm, i princip utan uppehåll. Fast det är ju å andra sidan inte direkt Homeros eller Umberto Eco så det var absolut inte någon större utmaning. Kriminalroman av det enklare slaget, i stilistiskt och litterärt avseende, är vad det handlar om.


Edit 2015-08-31:
Jag tänkte här bara länka till Dagens Nyheters recension och kommentera den en smula.
Till helt klart övervägande del håller jag med recensenten Johan Svedjedal, men då denne skriver:
Lagercrantz vet [...] att dra upp tempot till ett avslutande crescendo av våldsamheter och Salanderska hjältedåd, även om han innan dess har en tendens att väl länge vältra sig i matematiska utläggningar när Salander och den autistiske August knäcker krypterade koder. [...] Ibland är det medryckande, ibland trögt. Somliga sidor får en att känna sig född för att läsa denna roman, andra får en snarare att ångra att just den nedkomsten ägde rum.
.. förstår jag det som att han menar att avsnitten med de "matematiska utläggningarna" är det som drar ner betyget, eller som får en "att ångra att just den nedkomsten ägde rum"? Så är det inte alls för min del. Visst finns matematiken med i boken och när Lagercrantz skriver om primtalsfaktorisering och ekvationer i form av elliptiska kurvor hänger jag så klart inte med. Men jag förstår åtminstone vad det handlar om, för intrigen alltså, och att det kan kännas som att det inte händer så mycket när man läser dessa avsnitt, som i själva verket inte är så värst långa, beror ju på att det faktiskt inte händer så mycket. Detta blir en väl avvägd kontrast mot det "crescendo av våldsamheter och Salanderska hjältedåd" som Svedjedal beskriver det. Det behövs, anser jag, en del lite lugnare avsnitt i den bistra novemberstormen för att smälta crescendot på ett bra sätt.


Ingrid Bosseldal skriver på Göteborgs-postens webbsida att hon varit...
[förvirrad] inför den vrede som från första stund riktats mot författaren för hans vidarediktning av Stieg Larssons Millennium-trilogi. Vad då? Litteraturen – inte minst deckargenren – vimlar ju av bearbetningar. Se bara, för att ta de två mest näraliggande exemplen, alla Martin Beck- och Kurt Wallander-filmer, där manusförfattarna lånar ur originalverkens persongallerier och samtidigt berättar helt nya historier. Eller, för att gå till den svenska litteraturhistorien: en roman som Gun-Britt Sundströms För Lydia, baserad på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, eller Bengt Ohlssons Augustprisade Gregorius, baserad på en annan Söderberg-roman: Doktor Glas.
Och vidare:
Lagercrantz roman ligger så inbäddad i Stieg Larssons litterära universum, att jag inte kan läsa den som en fristående text. Det är inte en perspektivisk lek, som Halmar Söderbergparafraserna För Lydia och Gregorius. Det är faktiskt rätt och slätt en fjärde roman i Stieg Larssons millennie-serie, författad av David Lagercrantz.

Och den står sig väl, även om det inte är den bästa romanen i serien [...]
Jag är benägen att hålla med. Boken skulle ha skrivits i vilket fall som helst. Detta är definitivt inte David Lagercrantz fel utan snarare förlagets och rättighetsinnehavarnas (Stieg Larssons bror och far vad jag har förstått) och så här i efterhand, när jag har läst boken, så tycker jag att det är tur att uppdraget att skriva den gick till just Lagercrantz och ingen annan (klåpare) som kanske skulle ha förstört Stieg Larssons litterära Millennieuniversum för all framtid. För att dra en parallell så krävs det inte ens en ny upphovsman för att åstadkomma denna sortens skada, vilket Ridley Scotts film Prometheus visade med all önskvärd tydlighet. (Se min tidigare recension av den och särskilt då mitt avslutande PS.)

David Lagercrantz har gjort ett bra jobb, och helt i Stieg Larssons anda. Det är gott nog för min del.

Edit2:
För en liten genomgång av läget bland recensionerna över lag kan man med fördel ta del av denna sammanställning på Göteborgs-posten.

onsdag 3 juni 2015

Att fotografera är bara hälften

Här är ett mycket bra exempel på varför jag tycker att fotografera (alltså att fånga bilden med en kamera) bara är hälften, om ens det, av vad fotografi egentligen handlar om.

Förr* använde fotografer mörkrum och en massa mer eller mindre underliga vätskor. Numera har man program på datorn som Photoshop, Gimp, Paint.NET, Lightroom etc för att göra alla de där sakerna (och en hel del till) som fotografer förr gjorde när de skvätte med sina vätskor och blötte ner pappersark. Det är också en av anledningarna till att jag numera främst fotograferar i RAW. Det bildformatet är som att fotografera med äldre tiders film och sedan "framkalla" digitalt med beskärningar, kontraster, färgmättnad etc med hjälp av datorn och ett lämpligt bildbehandlingsprogram som kan hantera RAW-filer. Att låta kameran spara till exempel jpeg-filer är lite som förr i tiden om man bara tog sina bilder och sedan lämnade in filmrullen i en butik och sedan fick de bilder som man fick och var nöjd med det.

Det bör nog tilläggas att RAW-bilder egentligen inte är något bildformat utan bara de ettor och nollor som kameran producerar utan att kamerans egen bildbehandling (!) aktiveras och skapar t ex en jpeg-bild med just de inställningar som kamerans program är inställt på eller klarar av att tillämpa. I normalfallet, om man inte väljer något kreativt programval i kameran, brukar det handla om lite högre kontraster och färgmättnad som lämpar sig lite bättre för direktpublicering och utskrifter utan manuell bildbehandling.

Avsnittet i videon (nedan) som jag tycker är mest talande kommer efter ca 42 min där RC Concepcion berättar om ett fotografi av kompositören Igor Stravinskij vid ett piano. Tidigare i videon (efter ca 34 min) visar Scott Kelby några andra kända fotografier under samma tema.



Videon finns på YouTube och heter Taking Better Images in 2015 - Special Guest Joel Grimes.
*) En del, fast ett betydligt mindre antal, fotografer håller fortfarande på med sina fysiska mörkrum så klart.

torsdag 16 april 2015

Två versioner 2

Ännu ett foto, taget sommaren 2013 i Helsingborg, som jag valt att försöka fixa som typ bleach bypass. Klart mycket snyggare än originalbilden som kom direkt ur kameran tycker jag. Men det är såklart en smaksak. En sak som dock är avgjort bättre, och som jag tror att alla kan hålla med om, är att den har rätats upp en hel del.

Original från kameran.

Bildbehandlad.

Bleach bypass, som jag alltså har eftersträvat, nämns i ett tidigare inlägg och där gäller det den andra bilden. Här tycker jag dock att det blivit mer så som åtminstone jag tänker mig just bleach bypass.

måndag 13 april 2015

Två versioner...

.. (eller numera tre) av samma bild.

Det är rätt kul att leka lite med fotografier som man själv har tagit. Nåväl. Nu är det faktiskt inte direkt jag som tagit bilden här utan en av mina bröder, men i alla fall. Det som hur som helst är kul är att se hur man kan förändra bilden med hjälp av lite digital framkallning.

Det var en solig, varm och skön eftermiddag och vi har varit uppe i bergen ovanför Mayrhofen i Österrike och åkt skidor. Nåväl. Jag kanske inte direkt åkte skidor egentligen den dagen men det var bara ett sabbat knä som hindrade mig. Annars skulle jag nog ha åkt minsann.

Nu är det förvisso inga märkvärdiga fotomanipulationer gjorda på just den här bilden. Det är inga montage och sådant, som jag knappast behärskar, utan helt enkelt bara en liten beskärning, lite upprättning och så (viktigast) förändringar av färg och ljus. Jag ville helt enkelt få till lite mera "oomf" och det tycker jag nog att jag har lyckats någorlunda med. Men "oomf'et" är inte bara där för sin egen skull utan har mycket med hur jag upplevde det där, på plats och vid just den tidpunkten. Förutom att jag var lite sur över att knät hindrade min sedan länge planerade skidåkning så vill jag minnas det som en mycket klar, ljus och förhållandevis varm dag, och det var den känslan jag främst ville få fram. Det intensiva ljuset, som man kanske vill minnas som något färgade av det faktumet att man hade solglasögonen på sig, fångades i mitt tycke något blekt på originalet. Men på den andra och redigerade bilden tycker jag som sagt att det blivit lite mera "oomf"... klarare och mer intensiva färger och lite mera värme. Och jo, vi hade fått en del solbränna också.

Foto direkt ifrån kameran.

Beskuren, något upprätad och "oomfad".

Allt som man idag kan göra med hjälp av en dator och lite för mycket tid över skulle ha varit en både besvärlig, något kladdig och framför allt tidsödande process förr i tiden. Det digitala mörkrummet är i sanning en revolution som lätt förbises i skuggan av Internet, sociala medier och IT-utvecklingen i allmänhet.


PS: Fler fotografier från samma resa hittar du i ett tidigare inlägg, och där är de tre sista bilderna tagna samma dag. Den sista dessutom från samma tillfälle. DS


Edit (2015-06-05):
Jag är en slarvig person. Jag har slarvat, och ibland upptäcker man inte sitt slarv förrän en bra tid efteråt. I sista bilden ovan ser ju Jeppe inte riktigt normal ut. Så, här är en förbättrad (och slutgiltig?) version där det hårda ljuset inte slagit sönder Jeppes ansikte:


lördag 28 mars 2015

Absintfontän

Nå. Vi kanske ska reda ut ett par frågeställningar först: 1. Gör användandet av en så kallad absintfontän drycken godare? Nej, inte alls skulle jag vilja säga. 2. Gör den att det blir roligare att blanda till sin absint? Ja, faktiskt. Och åtminstone lite mera avslappnat. När jag personligen använder en karaff eller bringare försöker jag nämligen få vattnet att rinna så långsamt som möjligt, helst bara droppa, och då krävs det viss uppmärksamhet och, faktiskt, koncentration för att inte "plumsa". Men med hjälp av en fontän, som på bilden här nedan, slipper man det utan då är det bara att vrida på kranen och välja om man vill att det bara ska droppa eller rinna långsamt.

Dessutom är den ganska trevlig att ställa fram vid olika tillfällen, särskilt om man är flera som delar på ett eller ett par glas. Det är dock ingen pryl som jag alltid kommer att använda precis. Det funkar, nästan alltså, lika bra med en bringare eller karaff. En fördel som jag upptäckte är att just den här modellen är mycket lättare än jag trodde, så det kommer att gå utmärkt att ta med den ibland när man ska till släkt, vänner och bekanta.

Så jag har nu alltså gjort slag i saken och köpt en absintfontän. (Min första kanske?) Jag anser nämligen att jag helt klart gillar absint tillräckligt mycket för att en absintfontän skulle kännas som mer eller mindre nödvändig.


Fontänen på bilden är av förhållandevis enkel modell och kostade ca 500 kr. De mer avancerade replikorna av klassiska fontäner börjar på strax över tusenlappen för en modell med två kranar och strax under 1 500 kr för en med fyra kranar (bild i ett tidigare blogginlägg). De mest exklusiva (nyproducerade) absintfontänerna som jag hittills har sett till försäljning kostar dock ca 8 400 kr för den lite "enklare" modellen och ca 11 200 för "premiumvarianten". Så smakar det så kostar det, ibland. Och då har jag inte ens pratat om några antikviteter här. Det lämnar jag åt Antikrundan på TV, och jag väntar faktiskt på att någon ska komma med en antik absintfontän (alltså från förra sekelskiftet) till just Antikrundan. Kanske har de redan haft en sådan uppe för diskussion och värdering, och kanske framför allt i programmets engelska förlaga, Antiques Roadshow?