Nu är jag i farten med att installera Linux på min stationära dator. Eller.. vadå i farten? Jag har ju kommit så pass långt att jag faktiskt redan har installerat Linux Mint 22.1 (Cinnamon Edition) och så här ser det ut för närvarande. (Klicka på bilden för att förstora.)
Det som varit ett ganska stort krux för min del är att jag skaffade en helt ny hårddisk bara för Linux. Tanken med det var att kunna använda så kallad Dual Boot på renast möjliga sätt, vilket innebär att bevara Windowsinstallationen (ja, alltså hela den hårddisken) så intakt som möjligt. Dual Boot innebär i korthet att jag får välja vilket operativsystem (Windows eller Linux) som jag vill använda varje gång jag startar datorn eller startar om den. Jag har ju sen länge en Windows 10-installation som jag vill behålla (åtminstone för en tid) och på den nya disken har jag alltså installerat Linux. Men att "konfigurera" (så att säga) Dual Boot var helt klart lättare sagt än gjort.
De flesta instruktioner som jag har sett och läst handlar om att dela upp en hårddisk (alltså partitionera den) för att rymma både Windows och Linux. Och gör man på det sättet så verkar det som att det där med Dual Boot skulle kunna vara lite enklare att få till. Men genom att jag valde att dela upp installationerna på varsin hårddisk så fick jag problem med att få Grub, som systemet för Dual Boot heter i Linuxsammanhang, att kännas igen och framför allt prioriteras av datorn.. vid varje upp- eller omstart.
Nu har jag i alla fall fått till det, till slut. Men jag vet faktiskt inte exakt hur jag gjorde eller fick det att funka. I Linux Mint använde jag ett program som heter Grub Customizer och genom det, och en funktion i Mint som kallas OS Prober, så kunde jag få Windowsinstallationen att bli valbar åtminstone. Men sen krävdes det även en (hel) del pillande i datorns Bios/UEFI för att få till boot-ordningen bland diskarna rätt, och antagligen var det det som till slut gjorde susen. Nu kan jag i alla fall växla hur jag vill och få allt att skötas av Grub i Linux. Och framför allt inte låta Windows startpartition ta över (och sabotera).
Det som nu, för tillfället, återstår att lösa är att kunna installera drivrutinerna för mitt nVidia-grafikkort. För att kunna göra det måste jag (tydligen) pilla ännu mer i Bios för att avaktivera Secure Boot. Och sen måste jag också få Linux att kunna montera (och därmed kunna använda) den största hårddisken (4TB) som jag har, eller rättare sagt hade, för lagring av mina personliga filer i Windows.
Så slutfrågan då. Varför Linux? Och varför distributionen Mint? Ja, det korta svaret för min del är att Micro$oft inte vill förse mig med säkerhetsuppdateringar för mitt Windows 10. Och jag kan (och vill) inte uppgradera till Windows 11. Min dator är ju liksom inte "kompatibel" för det. Men den är inte heller mogen för skroten, så att säga. Inte på långa vägar. Den är fullt fungerande och helt klart tillräckligt snabb för mina behov. Så, därför Linux!
Här länkar jag till en rätt bra video (på engelska) på YouTube som handlar rätt mycket om frågan "Varför?". Men till skillnad mot killen i videon så har inte min upplevelse varit precis lika smärtfri.. hittills i alla fall. Jag är helt enkelt inte lika "bra" som han.
