Jo, nu har det gått några veckor sen jag drabbades av det senaste skovet av min Granulomatos med polyangit (f d Wegeners). Jag behandlas fortfarande för det, men Sendoxanbehandlingarna har åtminstone blivit lite mer uthärdliga. Jag har lyckats hålla illamåendet inom rimliga ramar med läkemedel.
Det jag har känt mest under den senaste tiden är en, för min del, rätt markant energiökning (på grund av kortisonbehandling). Första två dygnen, eller ca 50 - 55 timmar, sov jag i princip ingenting. Jag bara slumrade till vid ett fåtal tillfällen. Nu är det dock annat ljud i skällan så att säga. Jag känner mig fortfarande pigg och så, men kroppen börjar minst sagt säga ifrån. Det är som att kroppen ropar i öknen till mig att: "Du måste ju för sjutton sova!" Men hjärnan säger: "Nej, det måste jag inte alls." Så på något sätt känner jag mig mer eller mindre som bulldogen på bilden här... Fast ändå inte... Jag borde känna mig så. ;-)
Den senaste tiden har jag dock, och tack och lov, kunnat sova.. hyfsat i alla fall. Men oftast somnar jag, och så vaknar jag efter ett par till fyra timmar senare och... pigg igen.. och tänker typ: "F--n också!"
Edit:
Det kanske bör tilläggas att kortisonet också har orsakat en viss svullnad. Lite rundare i ansiktet har jag nog blivit. Men framför allt så är det min vänstra fot och ankel som har drabbats. Så nu går man typ som en "äldre herre".. Fast det beror kanske snarare på att hälsenan där har blivit skörare och att jag känner av att den inte är som vanligt. (Slog i en tå i soffbenet hemma igår och liksom sträckte till mig, och då högg det till bak i vaden så att jag nästan trodde att hälsenan hade gått av.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar