Ja, det är nog i ärlighetens namn sannerligen på tiden att jag skriver något om detta! Åtminstone ifall någon undrar? Det har ju gått ett helt gäng med månader sedan jag senast skrev om min åkomma, Wegeners. I själva verket ganska precis ett helt år faktiskt. Och en blogg som man inte uppdaterar i de ämnen som ändå är tämligen relevanta är ju inge' bra precis.
Nåväl. En av anledningarna till att jag inte har uppdaterat är att jag egentligen inte lider av några som helst symtom av själva sjukdomen i alla fall. Det enda som märks ganska tydligt är att jag påverkas en del av medicineringen, och den består av en sorts underhållsmedicinering kan man säga. Tanken är att sjukdomen ska hållas tillbaka och att skov ska undvikas, och därvidlag fungerar det ypperligt bra. Senaste återbesöket hos min behandlande läkare, i början av juni, gav vid handen att det inte syns några som helst tecken på att de skadliga antikropparna börjar produceras igen. Så medicinen i fråga, svindyra CellCept, funkar... till skillnad mot det läkemedel som jag fick direkt efter att min cytostatikabehandling avslutades. Jag fick först prova ett som heter Imurel men det funkade inte alls. Jag mådde verkligen pyton av det, mer eller mindre för jämnan, och kastade upp åtminstone varannan dag. Då övergick vi till det läkemedel jag tar idag, alltså CellCept, och det funkar väldigt bra. Det enda jag känner av medicinen nu är att jag är klart tröttare än vanligt och att jag är väldigt "flåsig", om jag så får säga? Fast det senare (åtminstone) har ju såklart även med för lite fysisk aktivitet att göra, så det hänger ju ihop helt klart.
Förutom CellCept, som ska förhindra skov av Wegeners och hålla de där antikropparna tillbaka, så äter jag lite blodtryckssänkande, Plendil, och en mindre dos kortison i form av Prednisolon.
Så... That's it, folks... Jag mår definitivt bra (peppar peppar), fast jag kunde ju själv se till att må ännu bättre ändå. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar