Inom EU-byråkratin behandlas det vidare kring vad som ska krävas för att en spritdryck ska få heta absint* eller ej. Vid sidan av att vissa schweiziska intressen vill att produkten endast ska få heta absint om den tillverkas i regionen Val de Travers i Schweiz (åtminstone för att få säljas i Schweiz) så har nu ytterligare en kontrovers seglat upp, och nu gäller det ämnet
tujon. EU-komissionen har lagt fram ett lagförslag där det stipuleras att absint måste innehålla ett minimum av 5 ppm tujon, alltså minst 5 mg tujon per liter. Kontrovers var kanske att ta i förvisso eftersom detta förslag, sådan tur är, redan har
röstats ner i EU-parlamentet.
Det finns nämligen inget som säger att bara för att drycken innehåller tujon så är det per definition
absint. Tujon i sig är ett skadligt ämne som EU redan 1988 reglerade för att hålla ämnet under 35 ppm i spritdrycker. (Länk till
tidigare inlägg här.) Varför skulle man då vilja ha ett minimum helt plötsligt? Förmodligen därför att tujon normalt finns i malört (artemisia absinthium) och att det följer med små mängder av detta tujon när man destillerar ett macerat av bland annat malört. Men det viktigaste i sammanhanget, som åtminstone jag ser det, är att man hakar upp sig på just ämnet tujon. Det finns inget i äldre källmaterial som nämner just ämnet tujon som en ingrediens i genuin absint. Tvärtom var detta ämne något som forskare hittade först då absintens
förmodade hallucionogena effekter började utredas. Det som allt som oftast, både då och nu, gäller för att en absint ska gälla som genuin är att den innehåller
malört (artemisia absinthium), fänkål (foeniculum vulgare) och anis (pimpinella anisum - ej att förväxlas med stjärnanis, illicium verum) samt att maceratet** med dessa tre grundkryddor eller -örter ska
destilleras. (Förmodligen
kan även andra örter eller kryddor finnas med i maceratet som destilleras men de tre nämnda är de som måste finnas med i maceratet för att tillverka absint.) I destillatet som följer återfinner man alltså allt som oftast ämnet tujon eftersom just malört ingår. Men att absint
måste innehålla tujon kan man inte finna några stöd för i traditionellt avseende. Mindre nogräknade producenter och en del försäljare änvänder däremot ibland tujonhalten som ett sorts försäljningsargument (max tujonhalt och så vidare) och då menar man att ju högre tujonhalt desto mer "äkta" absint. Men eftersom tujon i sig är ett skadligt ämne så bör det egentligen finnas så lite av det som möjligt! Dessutom finns det inga som helst belägg för att tujon, åtminstone i lagstadgade halter, har någon som helst "effekt".
Det ovan beskrivna tillvägagångssättet är alltså själva grundreceptet för absint. Men utöver detta så brukar man krydda absinten även efter destilleringen och där skiljer olika producenter på vad man kryddar med. Oftast brukar man använda gröna örter för att klorofyllet i dessa ska ge absinten dess (oftast) karakteristiska gröna färg och de örter man främst använder för detta ändamål brukar vara isop och romersk malört (artemisia pontica). Även andra örter och kryddor brukar användas för att ge olika smakkaraktär och dessa brukar vara till exempel stjärnanis, koriander, mynta, lakritsrot och så vidare.
Huruvida det egentligen går, eller är lönt, att försöka lagstifta om en definition av absint kan dock vara svårt. Många kännare menar att det ovan beskrivna tillvägagångssättet är det enda rätta. Men samtidigt så fanns det redan under slutet av 1800-talet mindre nogräknade producenter som tillverkade (så kallad) absint genom att fuska med essenser och konstgjorda färgämnen. Vad det gäller just färgämnen så var det ibland rent av giftiga ämnen som användes, t ex
kopparsulfat. Så producenter av olika typer av fuskabsinter kan nog tyvärr hävda att även de har
visst historiskt fog för att säga att även deras versioner av absint är "genuina" eller äkta.
Själv börjar jag mer och mer luta åt att det ska krävas viss varudeklareration på etiketter och i reklam hur absinten är producerad. I USA måste t ex tillsatta färgämnen deklareras enligt
TTB. Om det då står att den är destillerad (distilled på engelska) och att det inte är deklarerat några E-nummer eller sötningsmedel av olika slag så vet man åtminstone att man köper äkta absint. Och vice versa: Om det däremot förekommer E-nummer, tillsatta smakämnen och sötning samt eventuellt inte står
distilled så vet man att det, mer eller mindre, är skräp, eller åtminstone något som kännare brukar kalla czechsinth, crapsinth eller fauxsinth.
*) Den internationella beteckningen är absinthe med avslutande -the. I till exempel Tyskland och Tjeckien stavas det oftast absinth.
**) Maceratet består av att (minst) dessa tre grundkryddor (malört, fänkål och anis) läggs i så kallad finsprit (ca 85 % alkohol) och får dra i ca ett dygn, ibland något längre tid.
